Nu kommer inlägget som aldrig blev av igår. Jag kom ju in på det lite redan torsdags och lovade mer. Men jag hade bättre saker för mig igår :)
Omvänd psykologi alltså. Himla intressant. Är en klassiker när det gäller barnuppfostran, men fungerar ganska så bra på de flesta vuxna också. Jag erkänner att jag är en av dem som det går att manipulera. Trots att jag själv vet om det så kan jag inte göra något åt det. Om någon säger att jag inte kan så måste jag bara visa dem, samma sak när det gäller 'se men inte röra'; hur kan man låta bli? Hahaha, ja, kanske är man fortfarande lite omogen i det avseendet. När man känner att man måste hävda sig och när man suktar efter förbjuden frukt (i anslutning; varför blir man - iaf jag - attraherad av personer som egentligen irriterar en?). Ung och dum var det ja...
Det har väl aldrig varit något problem dock, snarare tvärtom. Jag menar oavsett om nedvärderande/kritiserande kommentarer är till för att skada eller för att bygga upp (från dem som känner mig väl nog att veta hur jag reagerar på sånt) så leder dem ju i slutändan alltid till något gott. Man har överträffat kanske både sig själv och den som man ville sätta på plats. Och även om man inte lyckats med det, så har försöket i sig varit något positivt. Går man inte i princip alltid starkare ur sina motgångar?
Tänk på dem personer som du känner har fått dig att utvecklas mest här i livet (en lärare, en förälder, en vän) - Är inte ganska många av dem rätt så dryga personer om du tänker efter? (Ta inte illa upp nu någon! Jag älskar er alla :p) Personer som irriterar dig lite grann, som är lite lagom självgoda och som utan säga rakt ut vad de förväntar sig av dig, ofta istället bara ger dig en subtil vink när du inte uppnår dem förväntningarna. Såna personer som vet bättre än du själv vad du går för och som vet exakt hur de ska få dig dit. Såna som visar upp den tuffa ytan så att du gör detsamma. Såna som pushar på, tillsynes oberörda av dina framgångar men väldigt noga med att låta dig se dina tillkortakommanden. I mitt liv har jag kommit att inse att dessa personer har varit några utav dem som har brytt sig om mig mest.
En lärare som alltid hackade lite extra på mig i skolan, som retade upp mig men som jag hade enorm respekt för och som jag trodde ogillade något med min person - han visade bry sig mest av alla när det väl kom till kritan.
En egendomlig gammal släkting som med sina ständiga utmaningar, pikar och skämt bara var jobbig. Tyckte jag då. Nu ser jag en gammal farbror som ser på mig med stolthet i blicken och som tror på mig i allt jag gör. För nu ser vi båda två resultatet och nu kan han luta sig tillbaka och lita på att det han har gett mig kommer att leda mig rätt.
En annan släkting som alltid varit så hård. Han förberedde oss för den verkliga världen. Jag vet nu att han inte är starkare än någon annan, men då behövde han vara det, och han fick oss att bli det. Och nu klarar vi av att lyfta honom.
En vän som alltid kändes mer som en fiende än en vän. Vars vänskap mest kändes som ett sätt för henne att förstöra mig inifrån. Och så var det nog också, för hon är fortfarande förjävlig! Men jag har mycket att tacka henne för!
Så länge leve omvänd psykologi!
http://www.youtube.com/watch?v=c2h1YDC84Bo
Omvänd psykologi alltså. Himla intressant. Är en klassiker när det gäller barnuppfostran, men fungerar ganska så bra på de flesta vuxna också. Jag erkänner att jag är en av dem som det går att manipulera. Trots att jag själv vet om det så kan jag inte göra något åt det. Om någon säger att jag inte kan så måste jag bara visa dem, samma sak när det gäller 'se men inte röra'; hur kan man låta bli? Hahaha, ja, kanske är man fortfarande lite omogen i det avseendet. När man känner att man måste hävda sig och när man suktar efter förbjuden frukt (i anslutning; varför blir man - iaf jag - attraherad av personer som egentligen irriterar en?). Ung och dum var det ja...
Det har väl aldrig varit något problem dock, snarare tvärtom. Jag menar oavsett om nedvärderande/kritiserande kommentarer är till för att skada eller för att bygga upp (från dem som känner mig väl nog att veta hur jag reagerar på sånt) så leder dem ju i slutändan alltid till något gott. Man har överträffat kanske både sig själv och den som man ville sätta på plats. Och även om man inte lyckats med det, så har försöket i sig varit något positivt. Går man inte i princip alltid starkare ur sina motgångar?
Tänk på dem personer som du känner har fått dig att utvecklas mest här i livet (en lärare, en förälder, en vän) - Är inte ganska många av dem rätt så dryga personer om du tänker efter? (Ta inte illa upp nu någon! Jag älskar er alla :p) Personer som irriterar dig lite grann, som är lite lagom självgoda och som utan säga rakt ut vad de förväntar sig av dig, ofta istället bara ger dig en subtil vink när du inte uppnår dem förväntningarna. Såna personer som vet bättre än du själv vad du går för och som vet exakt hur de ska få dig dit. Såna som visar upp den tuffa ytan så att du gör detsamma. Såna som pushar på, tillsynes oberörda av dina framgångar men väldigt noga med att låta dig se dina tillkortakommanden. I mitt liv har jag kommit att inse att dessa personer har varit några utav dem som har brytt sig om mig mest.
En lärare som alltid hackade lite extra på mig i skolan, som retade upp mig men som jag hade enorm respekt för och som jag trodde ogillade något med min person - han visade bry sig mest av alla när det väl kom till kritan.
En egendomlig gammal släkting som med sina ständiga utmaningar, pikar och skämt bara var jobbig. Tyckte jag då. Nu ser jag en gammal farbror som ser på mig med stolthet i blicken och som tror på mig i allt jag gör. För nu ser vi båda två resultatet och nu kan han luta sig tillbaka och lita på att det han har gett mig kommer att leda mig rätt.
En annan släkting som alltid varit så hård. Han förberedde oss för den verkliga världen. Jag vet nu att han inte är starkare än någon annan, men då behövde han vara det, och han fick oss att bli det. Och nu klarar vi av att lyfta honom.
En vän som alltid kändes mer som en fiende än en vän. Vars vänskap mest kändes som ett sätt för henne att förstöra mig inifrån. Och så var det nog också, för hon är fortfarande förjävlig! Men jag har mycket att tacka henne för!
Så länge leve omvänd psykologi!
http://www.youtube.com/watch?v=c2h1YDC84Bo
