Ett par plusgrader, en ljusgrå himmel och luften är fuktig och tung... Allt känns så levande, så påtagligt. Doften av regn är en av de bästa dofterna som finns. Allt känns så rent men ändå så mustigt naturnära.
Jag går samma väg som jag gick igår i den skinande solen, då jag för första gången upptäckte de små krokusarna intill husväggen och inte kunde låta bli att stanna till och le. Jag går samma väg som jag gick hem i natt. Då hjärtat var lätt men kroppen tung, då den kyliga vinden bar mig med snabba steg mot min varma säng. Men nu viker jag av, jag vet inte vart jag ska och blicken höjs högt över stigen där jag går. Jag sätter mig ner på den fuktiga marken och tittar uppåt, studerar den där nyansen av grå som släpper igenom precis lagom mycket ljus för att göra sinnet klart. Jag kan sitta så här för alltid. Jag är lyckligare nu än någonsin. Där jag sitter ensam här och nu känner jag mig mer levande än i strålande solsken, skrattandes och omgiven av underbara människor. Där jag sitter här och nu är det bara jag och jag lever. Jag lever, precis som allt annat runt omkring mig. Precis som stenen vid min hand och de lätta regndropparna som faller på min hud. Jag skulle kunna släppa taget nu, bara driva iväg... Det blåser till i träden och mina lungor tycks fyllas med luft utan att jag behöver andas. Kroppen är så stilla att den kunde vara livlös och naturen tycks sköta resten, och jag känner mig mer mänsklig än någonsin. Jag är medveten om allt omkring mig utan att egentligen delta. Eller deltar jag så till den grad att jag lämnar mig själv för en stund?
Motvilligt pulserar mina tankar fram igen i takt med hjärtats slag. Jag vet att det inte är dags än så jag reser mig upp och fortsätter, men när det är dags, då kommer jag tillbaka... till doften av regn
http://www.youtube.com/watch?v=9BCLb21Y7Z8&feature=related
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar