Jag trivs med att vara för mig själv. Jag rent ut sagt behöver min ensamma tid för att fungera. Jag räds inte att vara ensam med mig själv. Jag känner mig inte ens ensam. Men, just nu antar jag att jag är det. Och just nu tänker jag på hur det vore att inte vara det.
Jag är lycklig som jag lever nu. Och lycka önskar jag alla därute, oavsett livssituation. Men idag kunde jag inte hjälpa att tänka på hur mycket mer lycklig jag skulle vara om jag hade någon att dela allt med. Jag har underbara vänner och jag har en underbar familj, men ibland känner jag ändå att nåt saknas.
Bara den känslan att kunna hålla någons hand på en promenad genom stan eller att kunna luta sig mot någons axel på en parkbänk vid en solnedgång.
Jag är inte, om ni tror det, kär i tanken på kärlek. Nej, då skulle jag med säkerhet redan ha någon vid min sida. Jag vill att det ska vara rätt person. Och vem vill vara i en annan relation när den rätte dyker upp?
Samma närhet jag just beskrev kan jag få av vänner och familj. Men det är den där extra känslan, som jag tror mig veta precis hur den känns trots att jag aldrig har känt den, som jag väntar på att få känna när jag hittar den rätta. Och då, vill jag hålla Din hand och luta mitt huvud mot Din axel.
Så även fast jag längtar efter att få göra sådana saker så tänker jag vänta och spara dem exklusivt för Dig.
(Och ärligt talat, nu när vi ändå skjuter på det hela ett tag till så kan Du väl vänta med att komma, ända till sommaren. För jag kommer att ha mer tid då, det är så himla stressigt just nu ;-p )
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar