Strangers in the night

Jag är så trött! Så nu ska jag skriva här innan jag går och tar mig en middagslur som förmodligen kommer att sträcka sig långt in på kvällen och sen resultera i att jag blir pigg som en lärka och måste genomlida ännu en sömnlös natt. Och denna natt blir det säkerligen inte ett lika trevligt samtal som föregående :(
Tänk att en människa, som du bara möter en gång, kan göra ett så stort avtryck i ditt liv! Det är alla fall så det känns just nu. And all thanks to Noah! Vilken underbar Norsk gutt! Det är konstigt att man kan öppna upp sig så mycket (mer) för någon man inte känner.
Ok, jag tar det från början. Efter gårdagens dugga var det en fri eftermiddag, solen strålade och humöret var på topp. Så efter att ha myst lite hemma med en chokladbit och tittat på Glee så begav jag mig till slottet för att se på Världscupssprinten. Trots att jag försökt värva folk att hänga med så slutade det med att jag drog ner ensam. Stämningen var på topp, och det hejades både på landsmännen och deras rivaler, och det var fullt med folk. Och brevid mig står en snygg kille i min ålder och hoppar lite smått upp och ner och blåser på händerna för att hålla värmen. Vi tittar på varandra några gånger, inser att vi båda är ensamma där, (eller ja, han hade tappat bort resten av gänget) och ler lite smått. Så jag erbjuder honom att låna mina vantar eftersom jag inte har stått där lika länge som han och inte fryser så mycket än. Och så börjar vi att prata. Han är norsk (och jag kräver genast tillbaka mina vantar då han inte får klappa händerna med dem när Petter Northug krossar allt motstånd i backen i semin, haha) och har varit här i Stockholm några dagar tilsammans med några killkompisar för att ha lite kul och titta på sprinten. Dem har varit här sen i måndags och ska åka hem imorgon (alltså idag). Han är riktigt trevlig och ja, som sagt, norsk (hur kan man inte charmas av dessa norrmänn??)! Vi pratar lite smått om allt möjligt. Finalen närmar sig och jag känner hur vår tid tillsammans börjar ta slut och tänker än en gång att livet är bra orättvist. Men så frågar han vad jag gör ikväll... Jag blir först glad men sen bara ännu mer besviken, sååå orättvist, han åker ju hem imorgon :( Jag tackar vänligt nej och förklarar att jag ska ut och fira duggan med några kursare ikväll (och det skulle jag faktiskt, ingen lögn denna gång). Han står på sig och säger att han måste få låna mina vantar med sig hem men att jag kan få tillbaka dem om jag möter upp honom ikväll, efter dugga-ölen, eller så kan han komma dit. Jag säger nej än en gång men jag får hans nummer och lovar att ringa senare under kvällen, han ska ändå ut med kompisarna och ångrar jag mig så är det bara att haka på... Så går jag hem med humöret i botten istället och känner för att bara sitta hemma och tycka synd om mig själv. Men tillslut inser jag att det nog faktiskt är dugga-öl som jag behöver just nu. Så jag övertygar Sandra att följa med och vi drar till bestämd plats... Inte en kotte där, stället är dött! Hahaha vilken kväll! Men vi två har det supertrevligt tills några fler kända ansikten börjar droppa in, och det blir riktigt skönt må-bra häng en onsdagskväll! Men tröttheten börjar tillslut smyga sig på och jag och Sandra drar oss hemåt runt tolv snåret. Men liksom alltid är det då man piggnar till och efter att ha gått från tunnelbanan och hem så är jag pigg och rastlös igen när jag kliver innanför dörren. Och det är då som jag bestämmer mig för att göra det som är så olikt mig; jag struntar i vad huvudet säger och tar risken. Jag vecklar upp lappen med hans telefonnummer och ringer killen som jag redan dissat. Och Noah svarar med sprucken röst. Jag inser att det är ganska sent och ber tusen gånger om ursäkt, lägger på och skäms ihjäl! 5 minuter senare ringer han upp:  Nå som du har brakt meg, må du virkelig holde meg med selskap nå som jeg ikke kan sove! Så vi pratar halva natten igenom om allt och ingenting!! Och det känns som jag kan säga allt till honom och han lyssnar, förstår och ger råd! Och han börjar prata med mig om sitt förhållande. (Ja, jag vet, han har tjej! Jag visste att ingen kunde vara så helylle! Förstår inte varför dock, ca. 90% av alla killar som stöter på mig är redan upptagna! Har jag en lapp som säger "du kan vänsterprassla med mig" fastklistrad på ryggen?) Det var tydligen på upphällningen och han visste inte om det var värt att fortsätta kämpa (osjälvisk som jag är rådde jag honom ändå att göra det eftersom dem varit tillsammans så länge, och jag menar 'as if' mellan oss, näe just det). Men så himla härligt det var, två främlingar som under några timmar en vardagsnatt fullkomligt tömmer sina hjärtan för varann och som sen skiljs åt för att förmodligen aldrig ses mer. Sorgligt kanske, men oförglömligt underbart så länge det varade. Och jag fick ju faktiskt hans adress också, så vem vet... om jag nånsin kommer till Bergen.... Men å andra sidan, mycket finare än så här blir det väl knappast, så varför förstöra det? Men jag sparar den utifall jag ändrar mig... igen...

http://www.youtube.com/watch?v=FxrhO3TTvr4